Mystery Woman

John Holt & Joya Landis with Tommy McCook & The Supersonics - I'll Be Lonely (Duke Reid 1968)

Trots att Joya Landis var en av Duke Reids mest uppskattade och kända sångerskor (mest kanske för att hon medverkar på dom två fösta volymerna av Tighten Up-samlingarna) så är det få som vet vem hon verkligen var. Dom få källorna som finns berättar åtminstone att hon var en amerikansk sångerska som upptäcktes av Alton Ellis när han var i staterna på studiebesök. Han ringde genast upp Duke Reid som bad honom ta med henne till Jamaica. Sagt och gjort så kom hon till Treasure Isle-studion och spelade in ett tiotal låtar. Vissa av dem blev stora hits, såsom soulcovern Angel Of The Morning och Moonlight Lover samt den ovanstående duetten I'll Be Lonely tillsammans med John Holt. Samtliga inspelningar skedde 1968, fast vissa av hennes låtar släpptes först år senare, ofta för att fylla ut b-sidor med andra artister.

Den enda bilden av Joya Landis finns i ett gammalt tidningsklipp från The Daily Cleaner från 29 juni 1968 där det står:

"Miss Joya Landis, popular American recording artist is on the island on a promotion campaign, for the release of "Angel at the Morning/Your Love's All Over Me." Miss Landis from New York City, recorded these songs using or local "Rock steady" beat. She has several recordings, which were released in the United States. She is now recording for the "Cool Soul" Label of New York City, which is an affiliate of Treasure Isle Recording LTD 13 Bond Street, Kingston. Miss Landis has a soulful contralto voice, which it has been said doesn't need music, it is music.

The "Angel of the Morning" girl, Joya Landis will be appering in-person at the Record Shops listed here between 10 a.m. and 12 Noon Sat. June 29, 1968. She will give away autographed samples of her recording to the first 5 people who come in to see her".

Trots succén bestämde hon sig för att flytta tillbaka till USA för att aldrig mer höras av. Rykten säger att det var Duke Reids vårdslöshet med sin pistol som skrämde henne då hon hade hört honom säga något i stil med - If me gun lick pon someone in the studio, mi just say accident, no problem, och att hon så gott som flydde landet efter det. Nu kan ju detta bara vara en förskönad historia om vad som hände.. Hon kanske inte var intresserad av att bli en stjärna på Jamaica utan ville satsa på sin amerikanska karriär? Fast dom enda kända amerikanska inspelningarna hon gjorde var ett par enstaka titlar åt Cool Soul-labeln, fast denna label ägdes av Duke Reid så inspelningarna måste ha gjorts efter att hon varit på Jamaica, eller åtminstone någonstans därimellan. Anledningen att det finns så lite information om Joya är kanske helt enkelt för att hon gjorde fel karriärsteg.

Ten shots, red and hot! - Rocksteady Mix #3

Det var ett tag sedan det dök upp ett mixtape på bloggen och jag tänkte att det skulle vara dags igen. Dom mest upskattade mixarna jag plitat ihop är Music Like Dirt och Come Down 1968, båda två rocksteadymixar med en blandning av vanliga och ovanliga låtar. Här kommer del tre i serien:

Junior Smith - Cool Down Your Temper

Det första släppet på brittiska Giant och låter precis som nästan all UK-producerad rocksteady rätt så stel och tråkig. Men precis som Dandys Rudy A Message To You och The Wrigglers The Cooler så funkar den här låten ändå, trots sitt bristande komp och korta längd. 

Charlie Organaire & The Carib Beats - Do All The Good You Can

Tillsammans med Roy Richards är Charlie Organaire jamaicas största munspelare genom tiderna. I denna sköna låt sjunger och spelar han tillsammans med Bobby Atikens band på en Ewan McDermott-producerad singel så släpptes på jamaicanska Jolly, inte att förväxla med den brittiska labeln med samma namn. 

Stranger Cole - Over Again

Originalversionen av den här smöriga låten har även med sångaren (och pianisten) Gladdy Anderson, men på den här tidigare osläppta cutten är det bara Stranger som sjunger. Tagen från Rock-A-Shacka samlingen Watch This Sound där nästan alla låtar är tagna direkt ifrån Bunny Lees mastertapes. Själv föredrar jag den här versionen före duetten då Coles röst hörs bättre, och mixen och ljudkvalitén är betydligt bättre än andra släppta versioner.

Delroy Wilson - Once Upon A Time

Efter att Wilson lämnat Studio One för andra gången 1968 strade han upp W&C-labeln tillsammans med sångkollegan Stranger Cole där den här låten släpptes. Labeln klarade sig dock inte länge på egna ben, vilket ledde till att dom två sångarna istället började spela in för Sonia Pottinger.

The Paragons - My Number One

Likt Delroy Wilson startade även The Paragons upp sin egna kortlivade label Supertone, som la ner efter bara tre släpp. Dock räknar jag den här låten till en av deras absolut bästa låtar.

The Tartans - Real Gone Sweet

Med medlemmar som Lincoln Thompson (senare The Royal Rasses), Cedric Myton (senare The Congos), Devon Russel (senare solosångare) och Lindberg Lewis, spelade den här gruppen in flertalet riktigt bra låtar åt producenter som Duke Reid och Ken Lack, fast fick aldrig någon större uppmärksamhet. Den här låten spelades dock in åt Ken Khouris Merritone label, fast den är producerad och arrangerad av Sam Mitchell och Keith Scott. Khouri hade faktiskt inte så mycket att göra med sina produktioner förutom att det var han som höll i pengarna.

The Clarendonians - He Who Laughs Last

En längre text om The Clarendonians finns att läsa här, men kan väl tillägga att den här låten trots sitt långsamma komp är ett av mina favoritmusik på ruff och tuff rocksteady som levererar ett visdomsord om att den som skrattar bäst, skrattar sist. Kanske var det en föraning på att dom snart skulle lämna Coxsone för att spela in åt Ken Lack?

Hemsley Morris - Little Things

Låtens producent Phil Pratt började sin karriär med att 1966 sjunga in ett par spår åt Caltone, innan han själv började bli mer och mer involverad i produktionen tillsammans med ägaren Ken Lack. Sångaren Hemsley Morris finns det dock väldigt lite information om.. Texten är inspirerad av Little Things Mean A Lot, populariserad av amerikanska sångerskan Kitty Kallen.

The Dukes - I've Been Crying Too Long

Den här låten är något av ett mysterium då den dyker upp på b-sidan på en blankpress med The Upsetters Clint Eastwood på a-sidan. Den här låten har ett helt annat sound än Lee Perrys andra produktioner från samma era, och efter vidare efterforskningar visar det sig att låten spelades in med Bobby Aitkens band 1967/68 med The Dukes som vokalister (troligtvis Aitken själv) och släpptes först på Golden-labeln. Snodde Perry bara låten rakt av för att fylla ut baksidan?

Dudley Sibley & Peter Austin - Hole In Your Soul

Tidigare Clarendonians-medlemmen Peter Austin spelade tillsammans med trogne Studio One-medarbetaren in denna gungande rocksteadydänga åt Coxsone 1968. Basslingan är identisk med Prince Busters Rough Rider från året innan.

African Skank

Franska reggaetidningen Natty Dread Magazine har gjort en intressant intervju med gamle räven Donovan Francis, mer känd som Prince Francis. I intervjun får man reda på att han jobbade som skivförsäljare åt Joe Gibbs, spelade in sina första spår åt Studio One, samt hur han suktade efter Coxsons fru! Oerhört intressant.

Trots att Prince Francis aldrig släppte någon LP är låtar som Rock Fort Shock, African Skank och Street Doctor klassiska Studio One-inspelningar. Icke ett förglömma är diverse intron som i synnerhet märks på samlingsskivor som Mojo Rocksteady släppt på obskyra Coxsone JR-labeln.

A Few Strings Of Lynn Taitt

Lynn Taitt & The Jets - Soul Food (Pama 1968)

My recipe for soul food

Give me some soul Bassie

A skinfull of drums

A tickle of ivory Gladdy

A dash of ska-hops

A few strings of Lynn Taitt

Mix them up

En av dom mest betydelsefulla musikerna inom rocksteady har lämnat oss - gitarristen Nerlynn "Lynn" Taitt.

Taitt föddes 1934, men inte på Jamaica. Det var i hamnstaden San Fernando, Trinidads näst största stad, som han växte upp tillsammans med sina bröder. Förutom att deras far sjöng i kyrkan fanns det inget större musikaliskt intresse i familjen, men Lynn och hans bror Cedric brukade hänga runt det lokala steelpanbandet Bataan. Bandledaren Herman "Teddy" Clarke fattade tycke för sina unga lojala supporters och gav pojkarna ett par gamla steelpans av modellen "ping-pong" att spela själva på. Men deras mor kastade oljefaten på soptippen och menade att en karriär som byggde på att spela steelpans inte var något för henne pojkar. Bröderna lyckades hitta oljefaten igen och tog istället med dom till deras kompisar, bröderna Lalsingh. Men även mamma Lalsingh förbjöd musiken och instrumenten hamnade åter igen på soptippen.

Steelpanspelare på Trinidad, 1950-tal

Det lilla steelpanbandet, nu med namnet Seabees inspirerat av samtida John Wayne-filmen The Fighting Seabees, kämpade hårt för sin överlevnad och godkännande av familjen. Dom började spela på skolor, fester och på gatorna under juletid och blev med tiden en populär liten lokal grupp, men det var inte förens Lynn vann första priset i en stor musiktävling 1956 som hon till fullo accepterade hans talang och intresse. Lynn sågs som ett musikaliskt underbarn och utvecklade nya tekniker att spela på steelpans, bland annat med att spela med tre trumpinnar samtidigt. Under samma veva började han även lära sig att läsa musik och skriva egna arrangemang.

I slutet av 50-talet köpte han en akustisk gitarr från en granne som hade stulit den ifrån en svensk (!) sjöman som tjänstgjorde på ett oljefartyg. Till gitarren kopplade han en mikrofon som han sedan kopplade till hans mors radio, och ut kom distade toner. Han lyckades lära sig själv spela någorlunda bra och tillsammans med fem bröder som kallade sig för The Dutchy Brothers, då alla fem var söner till Leonard "Dutchy" Devlugt som emigrerat till Trinidad från den nederländska kolonin Surinam. I bandet fick Taitt en ny elektrisk gitarr.

Efter två med bröderna så startade han sitt egna band, Nerlynn Taitt Orchestra och det var med det bandet som han snart skulle få sitt första stora break då dom 1962 blev inbjudna att spela på Jamaica och delta i firandet av öns självständighet. Först skickades bandet till Trinidads huvudstad Port Of Spain där dom backade ett gäng calypsoartister, bland annat Lord Melody och Lord Blakie, innan dom far vidare till Jamaica. Efter att bandet spelat över hela ön under två-tre veckor, och bland annat delat scen med Byron Lee och hans storband, övergavs dom utan gage. Lynn ville inte åka tillbaka till Trinidad tomhänt och med svansen mellan benen, så han bestämde sig för att stanna på Jamaica. Resten av hans band hittade nya jobb i band som The Vagabonds och Llans Thelwells orkester, och Lynn stannade i Kingston och blev medlem i The Sheiks. Bandet var ett väl etablerat liveband med medlemmar som basisten Lloyd Spence, trummisen Lloyd Knibb, altsaxofonisten Lester Sterling, tenorsaxofonisten Bobby Gaynair och den alltid lika unga pianisten Jackie Mittoo.

Taitt blev snart känd som den nya heta gitarristen på Jamaica och lämnade The Sheiks för att tillsammans med Lloyd Spence starta The Cavaliers som nådde stor framgång på nattklubbar och utomhusdanser. Då gitarristen som Ernest Ranglin och Jerome "Jah Jerry" Haynes spelat på halv-aukustiska jazzgitarrer blev den nya gitarrstjärnan från Trinidad uppmärksammad för att han spelade på en helt "platt" elektrisk gitarr. Det dröjde inte lång tid innan den tidigare Sheiks-kollegan Lloyd Knibb kom förbi Taitts hus och bad honom hänga med till en session åt producenten Duke Reid. Under denna första session spelade man bland annat in Baba Brooks Shank I Shenk (inspelad i Duke Reids Treasure Isle studio men åt producenten King Edwards), orginalet till en rytm som senare skulle användas på klassiska dancehalllåtar som Triston Palmas Young Lovers, Eek-A-Mouses Wa Do Dem och Lone Rangers Badda Dan Dem. 

Strax efter började han även spela in Coxsone Dodd i Studio Ones lokaler, där han under sin första session backade Jackie Opel tillsammans med The Skatalites. Denna inre krets av musiker som spelade in åt de olika producenterna var egentligen samma band, och de olika medlemmarna närvaro styrdes inte av valet av producent utan mer vilka som kunde dyka upp i studion just den dagen, men även ibland när vissa producenter ville ha just en specifik musiker till en av låtarna.

Taitt var just en av dom specifika musikerna, och även fast han var väldigt aktiv under ska-eran så var det när musiken långsamt började tappa i tempo som han blev en av dom viktigaste nyckelpersonerna. Berättelsen om hur han ändrade tempot under inspelningen av Hopeton Lewis Take It Easy räknas numera som en klassisk och vedertagen anekdot inom jamaicansk musikhistoria. 

Låten spelades in i Ken Khouris Federal Studios och var från början menad att gå i enkelt skakomp, en ganska snabb baktakt där gitarren huvudsakligen följer samma slinga som basen medan pianot och blåset sätter det huvudsakliga kompet. Taitt bad pianisten Gladdy Anderson att ta ner farten en aning och det tomrum som bildas fyllde Taitt ut med att plocka lite på sin gitarr. Det är såklart väldigt omdiskuterad om vilken låt som verkligen var först med detta nya slöare komp som skulle börja kallas för rocksteady, Take It Easy eller Alton Ellis Girl I've Got A Date eller Derrick Morgans rudeboy anthem Tougher Than Tough. Det spelar visserligen ingen roll, då Lynn Taitts bubblande gitarrplink hörs på alla tre låtar, och det råder inget tvivel om att det var han som satte standarden när det gällde hur rocksteady-gitarr skulle spelas. 

Taitt i London under inspelningen av Prince Busters "live"-LP tillsammans med basisten ifrån brittiska gruppen The Bee's.

Taitts band under rocksteadyeran bar namnet The Jets och innehöll tidigare nämnda pianisten Gladdy Anderson, basisten Bryan "Bassie" Atkinson, kompgitarristen Hux Brown, trummisen Joe Isaacs och organisten Winston Wright. Förutom att spela varje söndag på Club Maracas i Ocho Rios så var bandet väldigt aktiva i studion. För Duke Reid så kunde dom spela in tio låtar i streck under sammanlagt tio timmars jobb, men även frilansa åt mindre producenter som Leslie Kong, Derrick Harriott, Sonia Pottinger, Derrick Morgan och på produktioner från dåtidens up-and-coming producenter som Bunny Lee och Joe Gibbs. Odödliga klassiker som Phyllis Dillons Don't Stay Away, Roy Shirleys Hold Them, Lloyd & The Groovers Do It To Me Baby, The Melodians Little Nut Tree, Rudy Mills Long Story, Delroy Wilson Once Upon A Time, Ken Boothes Say You, Keith & Tex Stop That Train och Desmond Dekkers 007. 

Alla dessar låtar bär hans signum och specialarrangemang, och han passade även på att släppa hela album med instrumentalversioner av dom olika hitlåtarna samt covers på populära film och TV-programs signaturmelodier, såsom hans version av Batman-temat och To Sir With Love, vars orginal sjöngs in av brittiska artisten Lulu. Den senare låten spelade in i London och måste vara en av dom få renoldade rocksteadylåtarna som lyckades med att bli en succé i England innan skivan nådde Jamaica. Efterfrågan var så stor att Taitt och Roland Alphonso spelade in låten på nytt i Federals studio.

1968 blev Taitt tillfrågad att åka till Kanada för att under två veckor spela på West Indian Federated Club i Toronto. Precis som när han för första gången kom till Jamaica fattade han tycke för det nya landet och bestämde sig för att stanna kvar. Trots att det fanns betydlig mindre jobb för honom i Toronto än i Kingstons studios så gillade han den något lugnare takten och började snart turnera runt om i den kanadensiska provinsen Ontario, dock spelade han inte in något under denna period. Taitt var dock inte ensam som att som västindisk artist flytta till Kanada. Jackie Mittoo och Lord Tanamo flyttade dit 1969, och Leroy Sibbles och Stranger Cole styrde kosan dit 1973.

Lynn Taitt gjorde sporadiska inspelningar under 70-talet men satsade mest på att turnera runt om i Kanada. Under 80-talet spelade han även ett tag med The Skatalites, som precis hade återförenats, under deras vistelser i New York. 2006 spelades det även in en dokumentär om honom, dock utan att Taitt fick ut några pengar för den tid han själv lade ner på filmen. Gitarrstjärnan från Trinidad lämnade oss 20 januari efter att ha kämpat med cancer i under flera år.

Old school jugglin'

Sista lördagen i januari banar vägen för årets klubbar och konserter, då STHLM Reggae Klubb har bokat in Tippa Irie och Slag Från Hjärtat. Utöver detta kommer även Bangarang Hi-Fi finnas på plats och åter igen visa att dom är landets number one oldies sound. Ska, rocksteady, boss reggae och relaterad revival utlovas.

Dread At The Controls

I brist på tid för kommande uppdateringar gör jag härmed en fuling och lägger upp gammalt material. I det fjärde och sista numret av gamla fanzinet Horrorshow publicerade jag denna intervju med Mikey Dread, som avled 2008. Intervjun blev ganska kort då Mikey inte hade så mycket tid att svara på mail och det hela handlar kanske mer om kopplingarna mellan reggae och punk.

Notera att det förekommer en del stavfel och faktafel, men jag skyller på att det faktiskt var fem år sedan det skrevs..

Del 1 och Del 2. 

Alpha Boy

Johnny Moore - Yogi Man (Justin Yap 1964)

Johnny "Dizzy" Moore (ibland stavat Dizzie) räknas som en av dom absolut främsta trumpetarna från Jamaica, och eftersom han gick bort för ca. ett och ett halvt år sedan så är han värd att hylla lite extra så att han inte glöms bort för hans sköna toner.

Moore föddes 5 oktober 1938 i Kingston och visade tidigt ett musikaliskt intresse. Utav pumpa och papaya-stjälkar skapade han egna enkla små instrument, och efter att han träffat en trummande grannpojke fick han reda på att man kunde lära sig spela riktiga instrument på Alpha Boys School. Många elever där präglades av social misär och var ofta föräldralösa kids som ingen kunde ta hand om, men Moore kom ifrån en hel familj där båda föräldrarna jobbade. Dom var även starkt engagerade i Evangelistkyrkan och ville inte låta Moore gå på katolska Alpha Boys. Men hans drömmar om den legendariska musikskolan fick honom att börja bete sig odrägligt och jobbigt bara för att hans stackars föräldrar till slut satte honom där för att slippa honom.

På Alpha Boys studerade han tryckteknik och elektronik, och blev snart vänner med andra elever som Don Drummond, som senare skulle bli landets mest uppskattade trombonist och Lester Sterling, en av dom största alt-saxofon spelarna. Det var också under den här tiden han fick sitt smeknamn Dizzy som säkert var ett beröm för att Moores talang kunde liknas med den store bebop och jazz-trumpetaren Dizzy Gillespie, men även för att hans solon ibland kunde låta virriga, snurrigt och ivrigt hoppande mellan dom ljusa och intensiva tonerna på hans trumpet.

När han lämnade skolan 1955 gick han med i Jamaicas militärorkester, men fick sparken för att han spelade bebop och vägrade raka sig. Hans anställningar hos diverse orkestrar som Eric Deans och Sonny Bradshaws orkestrar blev inte heller särskilt långvariga då hans långa dreadlocks skrämde besökarna på jazzklubbarna. Hans intresse för rastafari blev starkare och till slut slog han sig ner hos Count Ossies rastaläger i Wareika Hills, där han tillsammans med andra rastas och musiker jammade natten lång. Detta jammande med musiker som kände sig utstötta från dom "fina" jazzbanden skapade en sammanhållning som senare skulle utmynna i band som kände förakt för stora orkestrar som Byron Lees band som för det mesta siktade på att spela för turister på hotellen och inte för den egna befolkningen. 

Från höger till vänster; Lloyd Brevett, Coxsone Dodd, 

Roland Alphonso och Johnny Moore.

När producenten och Studio One-ägaren Clement "Coxsone" Dodd ville starta upp ett eget sessionband 1963 var det Moore och hans kollegor han var mest intresserad av. Tenorsaxofonisten Tommy McCook hade precis kommit tillbaka till Jamaica efter att ha spelat med jazzband på Bahamas sedan 50-talet, och Roland Alphonso och Don Drummond hade redan spelat på Coxsones första LP-släpp; All Star Top Hits och jazzskivan I Cover The Waterfront. Tillsammans med den unge pianisten Jackie Mittoo, trummisen Lloyd Knibb, basisten Lloyd Brevett, gitarristen Jerome "Jah" Jerry skapade han supergruppen Skatalites, en ordlek med namnet på genren dom spelade och den nyligen uppskjutna satelliten Sputnik. Gruppen spelade bara tillsammans i ca 14 månader, men var den grupp som skulle ändra både soundet och synen på jamaicansk musik för all framtid. Moores insatser kan höras speciellt på låtar som Ska La Parisienne, Dick Tracy, Nimrod producerade av Coxsone och Yogi Man, South China Sea och Sudden Destruction inspelade åt Justin "Phillip" Yap. Bilder från den här perioden visar Moore med kort hår, troligen klippte han av sina dreadlocks för att kunna få jobben hos dom olika producenterna som fortfarande inte var särskilt positiva till rastas.

Efter att Don Drummond mördat sin flickvän Marguerita Mahfood på nyårsafton 1964 och blivit inlagd på mentalsjukhuset Bellevue splittrades gruppen i två delar. Knibb och McCook gick över till rivalproducenten Duke Reid för att att bilda sessionbandet The Supersonics, medan Moore, Alphonso och Mittoo stannade kvar hos Coxsone för att bli The Soul Vendors. Tillsammans med Alton Ellis och Ken Boothe turnerade bandet i England 1967, och när dom återvände till Jamaica spelade Moore en kort stund med jazzgruppen Kes Chin & The Souvenirs. Efter detta lämnade även Moore Coxsone för att gå med i Supersonics men slutade strax därefter för att sedan frilansa åt olika studios istället för att vara fast medlem i en grupp. Han spelade bland annat in åt Caltone-producenten Blondel "Ken Lack" Calneck och Lloyd "The Matador" Daley.

Soul Vendors på London-turné med bland annat Alton Ellis och Jackie Opel.

Moore längst upp med trumpet i handen.

Moore var inte särskilt aktiv under 70-talet, men var en av originalmedlemmarna av Skatalites som 1983 stod på festivalen Reggae Sunsplash scen. Han turnerade med Skatalites en del, backade Justin Hinds när han turnerade och spelade en del med Jamaica All Stars som bland annat innehöll veteranerna Bunny och Scully. "Dizzy" Moore lämnade oss 16 augusti 2008.

Snygga skivetiketter/omslag #6

Ytterligare en upptäckt som jag gjort på senaste tiden som kanske är värd att nämna på bloggen. Det var Madness och The Specials som fick mig intresserad av jamaicansk musik från första början, och en av favoriterna har alltid varit Ghost Town, speciellt 12"-versionen där Rico Rodriguez har ett fantastiskt dånande trombonsolo över Jerry Dammers muzak-psykedeliska mörka reggaekomp. Som en domedagsprofetia över den ökade arbetslösheten och nerläggandet av klubbar gav låten Specials en förstaplatsplacering strax innan dom två frontmännen Terry Hall och Neville Staple samt gitarristen Lynval Golding lämnade gruppen för att starta den vidriga popgruppen Fun Boy Three. 

När Dammers startade upp 2 Tone-etiketten och skapade mascoten Walt Jabasco (kanske mer känd som 2 Tone-gubben) inspirerades han av Peter Tosh i hans rudeboy-outfit från The Wailers debutskiva, och när han senare skulle snickra ihop omslaget till Ghost Town snodde han en bit av en gammal halloween-skiva, Sounds To Make You Shiver, utgiven av etiketten Soma som för det mesta släppte humor och plojskivor, bland annat succélåten Surfin' Bird med The Thrashmen. Både originalet och Specials-singeln kvalificerar för att hamna i kategorin för snygga skivomslag genom tiderna.

I come from Jamaica, Jamaica is my home

Under tiden jag skrivit på diverse biografier har jag lyssnat väldigt mycket på jazztrumpetaren Clifford Brown och i synnerhet låten I Come From Jamaica från albumet med samma namn. Tidigare på bloggen har jag skrivit om hur latin och calypso-musik var populär musik att använda i reklamsammanhang, men det finns även mycket tidigare material där man inspirerats av karibiska tongångar. 

I Louis Armstrongs låt King Of The Zulus från 1925 bryts låten av en jamaicansk person som vill vara med och jamma. Låten avslutas tom. av ett karakteristisk "yuh like it mon?", och sägs vara den första inspelningen av en jamaicansk röst. Fast rösten är en patois-imitation gjord av en av musikerna i Armstrongs band, och istället så fascineras man av den fördummande bilden av jamaicaner som framställs som primitiva ö-bor. Var det här en spridd bild av jamaicaner på 20-talet eller var det bara ett internskämt bland jazzmusiker?

Browns I Come From Jamaica från 1952 är en annan historia då den inte driver med jamaicaner utan låter sig inspireras av calypso och latinmusiken som just då blev mer och mer populär utanför västindien. Brown började spela med bandledaren Chris Powells orkester sommaren 1950 och det var med den orkestern som man skulle spela in sin första låt. Låten börjar med congas och trummor, och kör därefter ett klassiskt call-and-response mellan Powell och musikerna. Ett gitarrsolo, ett pianosolo och plötsligt ett fantastiskt Dizzy Gillespie-doftande trumpetsolo ifrån Brown föjlt av diverse skrik och hojtande som får mig mer att tänka på Povel Ramels Naturbarn än jamaicansk musik. 

Hursomhelst, fantastiska låtar båda två (som finns att leta upp på Spotify eller dylikt).

Chatty chatty mouth

En kort intervju med Prince Horror finns att läsa här, på bloggen Yagga Yagga Yagga som också skriver om ska, jazz och ethiopian grooves. Nästa uppdatering på Ba Ba Boom kommer inte förens i början av januari, håll ut tills dess.